Kvart i nio ikväll rivstartar Serie A med toppmatchen Milan-Lazio. Fredagskvällar och Serie A har blivit allt vanligare då det är Champions Leaugespel för Milan på tisdag nästa vecka. Milan mot Barcelona på Camp Nou. En helt omöjlig uppgift - naturligtvis, men vid alltför pinsamma siffror kan man alltid trösta sig med Milans 4-0 triumf över just Barca i finalen 1994.
Serie Aklubbarnas insatser i Champions Leauge har, förutom Inters vinst 2009/10, varit en ganska medioker historia de senaste åren, särskilt mot engelska lag. Roma, Juve, Inter och Milan har alla mer än en gång åkt ut mot engelska lag tidigt i turneringen. Så kommer det även att bli iår. Serie A:s dragningskraft är därför knappast att de största klubbarna spelar där. Som Birro konstaterar i dagens krönika i Expressen:
"Det finna andra länder och ligor som är större, som är snyggare, bättre rustade, har mer pengar, springer snabbare, slår fler inlägg och vägrar ligga kvar när någon sparkar ner dem. Men ingen annanstans är cirkusen så innerlig och helhjärtad som i Italien." Marcus Birro
De stora pengarna finns i England. Och Spanien. Och följaktligen finner du även de största stjärnorna där. Italien förlorade till och med flera av sina stjärnspelare under transfern. Serie A:s största charm är snarare jämnheten. En bortamatch mot Cagliari är alltid ett helvete oavsett om ditt lag heter Milan eller Roma. Det finns väldigt få enkla matcher i Italien. De italienska storlagen är inte längre lika dominanta och skräckinjagande, i alla fall inte när de kommer på besök. Naturligtvis har topplagen i Italien störst och bredast trupper i det italienska seriespelet men dessa trupper är långt ifrån lika stora och breda som trupperna som topplagen i England och Spanien har till sitt förfogande. Sedan måste det också erkännas att italienska lag värvat alltför åldersstiget under en längre tid. Och helt enkelt också värvat väldigt dåligt. Kanske vore det ett intressant blogginlägg? De sämsta värvningarna i Serie A. Det finns en hel del.
