Det var två före detta storlag som möttes igår på nya Juventus Stadium. Två lag som har en lång väg att vandra innan de befinner sig i samma europeiska finrum igen. Om vi börjar med Milan så är det uppenbart att laget behöver en bättre reservbänk som kan backa upp när första elvan går sönder eller blir sliten. Det lag som vann CL år 2002 bestod av Dida, Abbiati, Fiori, Helveg, Maldini, Kaladze, Nesta, Simic, Chamot, Claiton, Laursen, Junior, Contra, Redondo, Gattuso, Costa, Seedorf, Pirlo, Ambrosini, Serginho, Bona, Ba, Brocchi, Aubameyang, Leonardo, Shevchenko, Inzaghi, Rivaldo, Tomasson, Borriello och Matri. Man kan smaka på alla dessa namn och tänka tillbaka på de gamla goda tiderna eller så kan man spotta ut dom, namn efter namn, och gå vidare, tänka framåt. Men när Milan byter ut Cassano och byter in Emanuelson slår det mig, liksom det gjorde när de åkte ut mot Tottenham i fjol, hur svag Milans trupp är. Det är inte en trupp man vinner Serie A med, och det är verkligen inte en trupp man vinner CL med.
Juventus var bättre på allt igår. Det var en viktig seger för ett lag som fortfarande letar efter stabilitet i sitt spel. Vucinic överglänste Ibrahimovic, Pirlo var bättre än Seedorf, Buffon har en helt annan pondus än Abbiate som bjöd på en jättetavla i slutminuterna. Boateng var... genomusel. Från det Juventus som förlorade CL-finalen 2002/03 finns endast tre spelare kvar i dagens trupp, nämligen Buffon, Del Piero och denna säsongs nye tränare Antonio Conte. Värt att notera är att Zambrotta, numera i Milan, spelade i Juve 2002/03. Zambrotta var ju en av de spelare som flydde Juve när calciopolin uppdagades. Ibrahimovic var en annan. Och Juve har egentligen inte varit ett storlag sedan nedflyttningen medan Milan faktiskt förblev det i ett par år till efter skandalen, i synnerhet då man lyckades vinna CL säsongen 2006/07. Många av spelarna som var med och firade den triumfen finns ännu kvar i Milans trupp, spelare som Oddo, Antonelli, Bonera, Ambrosini, Favalli, Jankulovski, Nesta, Seedorf, Inzaghi och Gattuso. Det är naturligtvis ett svaghetstecken att Milan försöker bygga sin framtid på så många spelare från det förflutna. Milan har ett fantastiskt förflutet, världens bästa spelare har spelat där, men det viktigaste nu måste vara att glömma det så fort som möjligt.
Inter är det lag som gått framåt mest sedan calciopoliskandalen. Man började med att vinna ligan ett flertal gånger innan man slutligen vann allt säsongen 2008/09. Milan vann visserligen ligan i fjol före Inter, man vann bägge derbymatcherna mot Inter, men jag skulle ändå vilja säga att Inter är det lag i Serie A som har mest potential och kvalité. De kan vinna ligan och de kommer gå långt i CL. Inter har den bredaste och starkaste truppen. Man har flest klasspelare. Man har Sneijder. Domare Rocchi satte visserligen en rejäl broms i kugghjulet i lördags för Inter men alla vet att sådant där jämnar ut sig i längden. Inter har två riktigt bra startelvor när alla är skadefria, vilket de nästintill var säsongen då de vann allt, när de lyckades med konststycket att slå ut engelska ligamästarna, de ryska ligamästarna, de spanska och slutligen de tyska innan de fick lyfta CL-bucklan. Det var en bedrift utan dess like. Men precis som hos Milan börjar Inter bli en aning ålderstiget. Dock har man redan slussat in Obi och Nagatomo i laget och Alvarez är på gång. Så någon slags föryngringsprocess har satts igång. Inte en dag för tidigt.
Jag ställer mig frågande till om Milan är redo att göra samma sak. Igår spelade Bonera, Zambrotta, Nesta, för att nämna några av Milans pensionärer. Men kanske saknar Milan ändå mest av allt en speluppläggare, en Sneijder, någon som kan få Ibrahimovic och Cassano att röra på sig i djupled. Boateng är alltid redo att göra det jobbet, om någon slår passningarna. Milan köpte Aquilani i augustitransfern men han fick vara kvar på bänken hela matchen igår. Varför? Milan förlorade mittfältet, trots grovjobbare som Van Bommel och Nocerino, och då var Seedorf inte mycket att ha som speluppläggare. Han ser klumpig och trög ut.
All heder åt Juventus som visade karaktär och aggressivitet både i det höga samt det låga försvarsspelet. Ska man ändå passa på och gnälla över något så är det att matchen faktiskt höll på att sluta 0-0, trots flera fina chanser för Vucinic. Jag fick lite samma känsla som när Ibrahimovic briljerade mot Danmark i kvalspelet till VM2010, men ändå gick mållös av planen i en match som slutade 0-0.
I nästa omgång möts Lazio-Roma.
