Den där känslan
som uppstår när du sitter på ett morgontåg på väg ut i världen.
Eller i alla fall på väg till Stockholm för en jobbintervju.
Var jag än varit,
både fysiskt och psykiskt, så har mitt fotbollsintresse alltid
följt med mig. Det började med VM1990 i Italien, sedan Tipsextra
på lördagarna när jag gick på högstadiet innan jag runt
trettio började drabbas alltmer av Italien och den italienska
fotbollen.
Fotbollsintresset
har egentligen bara växt i takt med att utbudet har ökat, de
senaste säsongerna har jag inte missat många matcher som jag velat
se.
Jag är 36 år nu,
har inga barn, inget fast arbete, inte skrivit några romaner (ännu),
ändå är jag fortfarande världens lyckligaste människa när jag
kan ägna mig åt att se så mycket fotboll som det bara går under
en hel helg.
Men nu sitter jag
på ett tåg, på väg mot Stockholm, Värta hamnen, och kanske ett
nytt jobb på en passagerarfärja. Andra arbetstider. Mycket
helgjobb.
Att bara jobba
måndag-fredag har förstås sina fördelar. Man kan se väldigt
mycket fotboll på helgerna.
Men det har också
varit problematiskt. Jag har haft svårt att välja och ännu svårare
att välja bort. För nästan alla matcher, förutom möjligen
Catania-Cagliari, skulle kunna vara helt fantastiska matcher.
Ibland är det så
svårt att se en tydlig gräns mellan passion och besatthet.
För hur drar man
en gräns mellan allt du vill se och allt du måste se.
Får jag jobbet på
passagerarfärja så behöver jag nog inte tänka på det längre. Då
klyvs mitt fotbollstittande på mitten, eftersom jag oftast då kommer
jobba varannan helg. Oj oj...
Det kommer således
att krävas nya sätt att följa den europeiska toppfotbollen för
mig, andra plattformar än ett par teve-apparater.
Och förmodligen
finns det inte ens några plattformar för oss som bor i små hytter
långt under vattenytan medan färjan gungar av dans och sång och
Linda Bengtzing varannan lördag.
Jag väljer att se
det som en utmaning. Men i och med dagens besked att Viasat kommer
att visa Serie A blir det tuffast möjliga utmaning.
