Premiäromgången av Serie A 2016/17
är avklarad. Men vad var det vi fick se egentligen?
Vi fick se att den italienska fotbollen
fortsätter att sprudla av en relativt otyglad offensivlusta som förmodligen skulle ha skrämt slag på Sven-Göran Eriksson och hans kollegor från förr. Det är dock på bekostnad av sämre försvarsspel som denna utveckling skett. Med undantag av Juventus, Chievo, Bologna och möjligen Pescaras insatser under helgen gjorde majoriteten av
alla lag mer eller mindre mediokra försvarsinsatser.
Vi hade ett Atalanta, med nye tränaren
Gasperini, som släppte in tre mål på en halvtimme och var på god
väg mot sin största premiärförlust någonsin mot Lazio. Ett Lazio som såg ut att ha allt under
kontroll tills Marchetti kastade in 19-årige ivorianen Kessies lösa
skott i eget mål. Det blev 4-3 till Lazio till slut, efter att Lazio varit inkapabla att stänga matchen.
Vi hade ett Torino som för första
gången på flera säsonger spelade med fyrbackslinje mot Milan i sin
premiärmatch. En riktigt usel fyrbackslinje som bjöd Bacca på de
två första målen och vid det tredje fick Joel Obi för sig att
rugbytackla Bonaventura helt i onödan i straffområdet. Domaren
kunde inte göra något annat än att blåsa straff. Bedrövligt.
Udinese började sin säsong med att
åka ur italienska cupen mot Spezia och fortsatte den med att släppa
in fyra mål på en halvlek mot Roma efter att det defensivt sett
rätt okej ut i den första halvleken. Och det kunde ha blivit ännu värre om Roma varit mer effektiva. Cagliari hade ledningen borta mot Genoa
efter mål av Boriello men föll ihop totalt och släppte in tre mål på
sex minuter och fick åka hem till Sardinien med mer frågor än
svar.
Det är naturligtvis oroväckande att en av den
italienska fotbollens grundpelare, försvarsspelet, håller så låg
nivå för tillfället. Men vi konstaterar det bara och inväntar kommande spelomgångar för att se om mönstret håller i sig. Samtidigt glädjs vi att vi får se många mål och tempostarka matcher, men det behöver inte nödvändigtvis betyda låg nivå på försvarsspelet som flera av matcherna igår kväll.
Premiäromgångens
finaste ögonblick tycker vi kom i den match som kanske var allra minst välspelad:
Milan-Torino. Domare Giacomelli hittar en straff för
Torino i absolut sista sekunden. Maxi Lopez vill ta straffen men
Belotti säger nej, nej, det är jag som tar straffarna här.
Milans målvakt, Donnarumma, dröjer sig kvar och försöker psyka
Belotti. Rutinerade Donnarumma. Belotti, till synes helt oberörd av
detta, börjar trippa fram mot bollen, som om Simone Zaza var hans
största idol och man känner direkt att den här straffen kommer han
att missa.
Och Donnarumma boxar
enkelt bort den. Och efteråt fångar kameran den unga Donnarummas
glädjetårar i närbild. Till och med en interista kan bli
berörd av sådant, särskilt när det inte alls såg bra ut för
Milan i övrigt. Men okej, det gjorde det inte för Inter heller. Med andra ord är det precis som det brukar vara om man håller på något av Milanolagen.
